Sista människan på Mars

Vad händer med en människa som vet att hon ska åka till en ödslig och ogästvänlig plats, utan minsta möjlighet att kunna återvända? Vad är det för typ av människa som frivilligt och med öppna ögon väljer ett sådant liv? Sådana frågor började snurra i mitt huvud en aprilkväll år 2013, på ett hotellrum i Uddevalla, efter att jag läst en kort notis i Metro om planer på turer till Mars - enkel resa.

Som de flesta andra som gillar att skriva, hade jag länge haft en dröm om att skriva en bok. Inte bli författare, det är något annat, men att se om jag skulle kunna få ihop en hel, lång historia. Jag hade haft flera idéer om vad min bok skulle kunna handla om och till och med skrivit ett kapitel eller två några gånger, utan att hitta motivationen att gå vidare. Idén om ett liv på Mars var annorlunda, den släppte inte taget och på sommaren skrev jag de första dagboksinläggen på ett café precis framför EU-parlamentet i Brüssel. Den första datumnoteringen i boken är från exakt den dagen jag beställde in en belgisk öl och plitade ner Williams beslutsamhet om att minsann börja skriva dagbok.

Varför tog det då så länge som sex år att bli klar? Låt mig börja med att säga att min respekt för riktiga författare har blivit ännu större än den var innan jag började skriva boken. En bra idé är viktig, men genomförandet, att sitta på sin rumpa och skriva och att göra det så bra det går hela tiden, det är det som betyder något. Skrivandet var inget problem för mig - orden bara rann ur mig. Det var lustfyllt, glädjefullt, inspirerande och då och då lite sorgesamt när berättelsen tog en sådan vändning. Men att prioritera att skriva när vardagen tränger sig på, det är inte det lättaste. Därför är stora delar av boken skriven på resor i mellan-Europa; på tåg, restauranger, caféer och pubar. Särskilt bra rullade orden in på The Hub i Regents Park i London och på den numera tragiskt nog nerlagda restaurangen Feuerwerk i Lübeck. Varje gång jag återvände hem, var det med föresatsen att ”nu så, nu fortsätter jag att skriva hemma också”. Det hände i stort sett aldrig.

Helt följdriktigt avslutades det aktiva skrivandet på ett café i Hamburg, nästan på dagen sex år efter starten. Efter det följde några månader ineffektiv korrekturläsning, som faktiskt gjordes hemma i favoritfåtöljen, innan cirkeln för mitt pan-europiska projekt nu sluts i undersköna Limoux i södra Frankrike med skapandet av den här hemsidan.

Mycket nöje med läsningen!